Mordförsöket på John Bagge

John Bagge

John Bagge

Georg Scherman (1816-1884) hade en minst sagt dramatisk levnad. 1869 försökte han ta livet av två kompanjoner i ett rum på Sollefteå tingsrätt – men pistolen klickade. Domen blev fem års straffarbete på Långholmen.

Georg Scherman var västkustbo, född i Lilla Edet 1816. Hans eldfängda temperament – som med tiden, via ett mordförsök, bringade honom i fördärvet – var uppenbarligen medfött.
Som ung hemma på västkusten rusade han en gång rakt ut från ett firmakontor och hoppade plums i en kanal, när han inte fick som han ville. För att nu ta ett exempel.

Nära Döden
Ett annat exempel på Schermans anlag för det dramatiska och våldsamma daterar sig många år senare, när han gästade träpatronen Enhörnings Kubikenborg. Där var Gottel, en trävaruagent från London, snuddade nära döden under en promenad i herrgårdsparken tillsammans med Scherman.
Med sig på promenaden hade Scherman en pistol, som han trodde var ett leksaksvapen. Plötsligt sköt han ett skott rakt genom följeslagarens hatt!! Kulan rispade upp Gottels huvudsvål. Scherman lossade ytterligare ett skott, för att förvissa sig om att vapnet verkligen var skarpladdat. Skottlossning nummer två ändade en hunds liv!
I mitten av 1840-talet dök Georg Scherman upp i medelpad, där han bl.a arbetade med timmerflottning och flottledsbyggnader.

Snabba klipp
Rätt snart började han driva egna affärer i träbranschen. 1851 etablerade han sig i Sundsvall som trävaruagent för en Göteborgsfirma, och så småningom även för ett par firmor i London. Han byggde hus och fint skepp – och började alltmer bli träpatronernas like…
Trots konkurrenternas motstånd skaffade sig Scherman en solid position i Sundsvall. Bl.a utnämndes han till rysk vicekonsul. Och 1854 gifte han sig med en Hilda Silfverskiöld, av västsvensk härkomst.
En affärskris 1857 medförde att Scherman halkade betänkligt bakåt i sin karriär. Själv lär han t.o.m ha sagt, att han led enorma förluster, att han från välstånd bringades i obemedlat tillstånd.
Men den hetlevrade och energiske Georg Scherman tog nya tag. Han gav sig in i inte helt rumsrena affärer med tusentals träbjälkar för export. Åter igen kom han på obestånd – men reste sig ånyo.

Köpte skog
Scherman allierade sig med en tysk trävaruköpare, Ferdinand Guntrum, och började köpa upp skogsarealer i Ångermanland. Detta ledde till att han 1866 grundade Nyviks såg – som omkring 1880, efter Schermanepoken, blev Köjasågen. I sågens närhet uppförde han också en praktfull herrgård.
Samröret med Ferdinand Guntrum blev dock inledningen till en katastrofal period i Georg Schermans liv. Ganska snart blev han, mer eller mindre motiverat, övertygad om att den kapitalstarke Guntrum gick bakom ryggen på honom och intrigade till hans nackdel. Och inte bara Guntrum, utan också John Bagge, en av Schermans egna anställda. Denne började uppenbarligen gå Guntrums ärende.

Greps av panik
Motsättningarna skruvades snabbt upp, och underblåstes inte minst av Schermans impulsivitet och labila psyke. Han såg sina egendomar gå sig ur händerna och greps av en panisk förtvivlan – som slutligen utmynnade i ett nattsvart beslut. Han skulle ta både sitt, Guntrums och Bagges liv!

En januaridag 1869 sammanstrålade Scherman, Guntrum och Bagge i ett rum i Sollefteå tingshus. Den förstnämnde slängde fram ett papper på bordet framför Guntrum och Bagge, och uppmanade dem att studera detta. De två böjde sig fram för att läsa – och Scherman höjde sitt vapen…!

Den hårt pressade träpatronen tryckte av, men det första skottet klickade! Ett andra skott brann av och åstadkom en obetydlig rispa i Bagges ena arm. Men redan ögonblicket efter blindavfyringen handlade Guntrum och Bagge. Scherman övermannades till sist och hjälp utifrån tillkallades.
I den efterföljande rättsproceduren blev brottsrubriceringen mordförsök.
Den slutliga domen löd på fem års straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende under åtta år.
Slagen i bojor fraktades Georg Scherman till Långholmen…Innan dess försökte han dock rädda vad som räddas kunde genom att skriva över sina skogstillgångar på barnen.


Källmaterial
Utdrag ur tidningsartikel Måndagen den 22 februari 1988