Sågverksepokens begynnelse

År 1848 köpte Robert Bagge Kramfors Sågverk, i eget namn, av Major O.C. af Huss. Men han överlät köpet på sin dåvarande chef, Kjellberg. Under hans rika insikt i trävarurörelsen och Kjellbergs förmögenhet utvecklades Kramfors till en allt större och större industri.

sagverk

Kramfors, västra sågen

Två Härnösandsbor, nämligen köpmännen Erik Reselius och Johan Sellström, jämte några andra påbörjade år 1742 bygget av Kramfors första såg, vilket förlades till en liten å, den s.k Sqvällsån, senare omdöpt till Kramforsån. Som byggmästare anlitades finländaren Christopher Kramm, som i sitt anställningskontrakt tillförsäkrade sig en andel i den nya sågen.
Denna såg som var en vattensåg, förlades till den plats, där Herrgården nu befinner sig. Produktionen uppgick år 1760 till 265 stds och i konstruktionshänseende torde den i ganska stor utsträckning ha överensstämt med den gamla, fortfarande användbara sågen i Herrgårdsparken.
Vid Sellströms död övergick verket till hans måg, major Clement af Huss, och ägdes sedan av släkten Huss till år 1848. Detta år inköptes sågen av grosshandlaren J. A Kjellberg från Göteborg, som redan år 1837 förvärvat sågen vid Lo. Kjellberg hade som medhjälpare Robert Bagge, som var förvaltare vid sågen.
Vid den tidpunkten ägde sågverket inga skogar utan var helt hänvisat till inköp av avverkningsrätter. Efter Robert Bagge blev hans son John Bagge förvaltare vid sågverket, och denne efterträddes år 1880 av brukspatron Per Eland Lagerhjelm. Det var under dessa tre herrars förvaltning, som man påbörjade inköp av skogshemman för att därmed säkra råvarutillgången för framtiden, och redan under Robert och John Bagges tid förvärvades betydande skogsarealer åt företaget.
År 1887 överlät grosshandlare Kjellbergs företag sina tillgångar vid Ångermanälven till Kramfors Aktiebolag, vilket då bildades med ett aktiekapital av 3 miljoner kronor. Samtidigt tillträdde konsul Paul Burchardt ledningen som disponent för bolagets industrier.
Under den tid som familjen Kjellberg ägde Kramfors Aktiebolag bedrev bolaget endast sågverksrörelse. Den gamla vattensågen revs år 1879, vid vilken tidpunkt bolaget ägde två ångsågar, den första uppförd år 1852 med en produktion av omkring 3000 stds. Ångsågarna eldhärjades vid flera tillfällen, och år 1889 uppfördes den s.k östra sågen, som nu är den enda i drift kvarstående.
Ångsågarnas betydelse avspeglar sig tydligt i produktionssiffrorna. Produktionen år 1850, vid vilken tidpunkt bolaget ägde endast vattensågen, var 706 stds mot 9631 stds. år 1881 vid två ångsågar.

Den Mannerheimska tiden:
År 1907 inträdde en förändring i det familjen Kjellberg då försålde samtliga aktier i bolaget till ett konsortium, representerat av direktör Oscar Midling, friherre Johan Mannerheim och godsägare F.M Treschow, av vilka den sistnämnde fortfarande lever och är bosatt i Norge. Aktiekapitalet ökades i samband med inköpet till 6 milj kronor. Direktör Oscar Midling blev bolagets verkställande direktör men avgick med döden 1910. Friherre Johan Mannerheim övertog då bolagets ledning som v.d.
Samma år som det Mannerheimska konsortiet övertog aktierna i Kramfors Aktiebolag igångsattes den nuvarande sulfitfabriken. Året därefter inköptes samtliga aktier i Frånö Nya Aktiebolag, som ägde en sulfatfabrik vid Frånö, vilket år 1918 övergick i Kramfors Aktiebolags ägo.
År 1918 färdigställdes Edsele Kraftverk, och vid den tidpunkten ägde bolaget egna skogar vid goda flottleder, ett eget kraftverk om ca. 26000 hästkrafter, sågverk med hyvleri och lådfabrik samt sulfit- och sulfatfabriker. Dessutom fanns där också ett särskilt rederibolag.
När sulfitfabriken ingångsattes, var dess produktion beräknad till 10000 ton per år. Redan efter ett år utbyggdes fabriken emellertid för en produktion av 25000 ton per år, varvid ytterligare 3 st kokare inmonterades. År 1917 beslöts och påbörjades uppförandet av en spritfabrik, som färdigbyggdes under 1918. Sulfitfabrikens kapacitet ökades sedan successivt under 20-talet och vid slutet av detta decennium uppgick fabrikens produktion till 58000 ton.

Kramfors Aktiebolag blir dotterföretag och förvärvar dotterföretag:
Baron Mannerheim försålde år 1929 sina aktier i Kramfors Aktiebolag och företaget gick sedan upp i Svenska Cellulosa Aktiebolag (SCA) I samband med de dåliga konjunkturerna i början av 30-talet inköpte Kramfors Aktiebolag ett antal skogsägande företag, nämligen Strömnäs Aktiebolag, Sandö Sågverks Aktiebolag samt Nensjö Cellulosa Aktiebolag och av Svenska Cellulosa Aktiebolaget erhölls Björknäs Nya Aktiebolag och Salsåkers Ångsågs Aktiebolag, sedermera Ulvviks Aktiebolag resp. Fjällsjö Aktiebolag.
Industriernas senare utveckling:
början av 30-talet utökades produktionen vid sulfitfabriken till 70000 ton. Produktionsökningen tillkom i samband med insättandet av den nu i drift varande barktrumman. Trummbarkningen, som vid sulfitfabriker var en nyhet vid denna tid, betydde en kraftig nedgång i vedförbränningen. År 1933 uppstod eld i renseriet, vilket i samband därmed ombyggdes. I slutet av samma decennium påbörjades den utbyggnad av spritfabriken vilken var färdig år 1942. Sistnämnda fabrik nedlades år 1951.
I början av 40-talet uppfördes också den nu i drift varande trähusfabriken. Ungefär samtidigt nedlades sulfatfabriken i Frånö, vid vilken anläggningen man senare uppförde den nu nedlagda spånskivfabriken.
I sin strävan att variera produktionen för att i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig avfallsprodukterna uppförde bolaget en fiberplattfabrik, som i sin helhet var i drift 1944. Förutom en högporös, isolerande produkt, baserad på cellulosafibrer, startades även tillverkning av hårda träfiberplattor. Den porösa plattan visade sig emellertid inte vara ekonomiskt lönande, varför produktionen av densamma nedläggas 7 år senare.

Rekonstruktion och rationalisering:
Under de för skogindustrin relativt förmånliga åren på senare delen av 40-talet kördes industrierna för fullt. All tillgänglig arbetskraft anlitades för att i möjligaste mån uppehålla produktionen i de vid denna tidpunkt ganska omoderna fabrikerna. Massafabrikerna och sågverket hade under slutet av 30-talet inte genomgått några större förändringar och de investeringar som vidtogs under senare delen av 40-talet gav inte heller fullt önskvärda resultat. Det var mot bakgrund av detta, som man år 1952 beslöt att rusta upp sulfitfabriken för en beräknad kostnad av 18 miljoner kronor. Samtidigt beslöts att begränsa fabrikens produktion till 50000 ton per år. Investeringen avsåg ett nytt sileri, en ombyggnad av renseriet, en omfattande reparation av kokeriet, varvid åtgärder samtidigt skulle vidtagas för en ny kokmetod. Dessutom tillkom en helt ny torkmaskinsal samt nytt massamagasin.
Av detta investeringsprogram återstår nu snart endast ombyggnaden av renseriet.
Rekonstruktionen avsåg i första hand att höja massans kvalitet, och resultatet i detta hänseende är sedan sileriet i fjol igångkördes mycket tillfredställande. Det var också nödvändigt att åstadkomma bättre arbetsförhållanden i hela fabriken, och särskilt då i torkmaskinsalarna. Rationaliseringen tog givetvis också sikte på en förbättring av det ekonomiska resultatet.
På grund av att en ny kokmetod kommer att minska råvaruåtgången, och då råvaruläget nu bedöms gynnsammare, räknar man med att i första hand öka produktionen till 55000 ton och att senare, om överenskommelse med arbetarna kan träffas, driva fabriken kontinuerligt, varefter produktionen skulle bli omkring 69000 ton. Sulfitfabrikens ekonomiska resultat framkommer först i dess helhet år 1956-1957, då samtliga avdelningar kan drivas i fullt ombyggt och intrimmat skick.
På grund av de dåliga konjunkturerna för fiberplattor år 1952 inskränktes produktionen i boardfabriken till att omfatta endast en av fabrikens två pressar. En kraftig rationalisering vidtogs också, och kvalitén förbättrades så att den blev fullt konkurrenskraftig. Sedan marknaden nu stabiliserats, har beslut fattats om igångsättning av boardfabrikens andra press. produktionen beräknas då bli 9 miljoner m2.
En genomgripande sanering av bolagets bostäder har också genomförts. 61 lägenheter i 27 fastigheter samt 25 uthus har rivits. 36 fastigheter har kompletterats utvändigt och målats. Samtliga produktionslägenheter har nu vatten och avlopp och kan betraktas såsom tillfredställande, ehuru de icke på alla håll är fullt tidsenliga. Dessutom har trädgårdar och gårdsplaner iordningställts.
Mellan SCA, Isoleringsaktiebolaget WMB och Kramfors stad har slutits ett avtal, varigenom WMB övertagit Frånö fabrik för tillverkning av isoleringsplattor (perorit, welli). För dessa produkters framställning fordras kvistpapper. Råvaruförsörjningen har därför ordnats så att vi i boardfabrikens lokaler insatt en Yankeymaskin med en kapacitet av 2500 ton. Denna maskin har nyligen igångkörts.
Även Kramforsgruppens andra industrier har under de senaste åren genomgått vissa nödvändiga förändringar och moderniseringar, som gör att de i dag kan betraktas som fullt konkurrenskraftiga.
Årsproduktionen och antalet anställda arbetare vid industrierna, sedan rekonstruktionen genomförts, uppskattas till:

 

Antal anställda Produktion
Sulfitfabriken 200 69000 ton
Sulfatfabriken 165 31000 ton
Träsliperiet 49 14400 ton
Fiberplattfabriken 126 31000 ton
Pappersmaskinen 13 2500 ton
147900 ton
Sågverket 116 13000 stds
Trähusfabriken 65 1500 stds
734 14500 stds
Övr. personal  150
884

Som jämförelse kan nämnas att totala produktionen år 1951 uppgick till 125010 ton och 13730 stds. Antalet anställda arbetare samma år 1524 man.


Källmaterial
Rapport skriven av okänd författare