OLJEKVARN

Egendom vid Djurgårdsgatan i Göteborg som var herresäte för rika och tongivande män inom Göteborgs köpmansvärld. Samuel, Peter och Carl Bagge ägde detta ställe på 1700-talet.


Egendomen Oljekvarn eller Söderlinska trädgården, var det minnesrikaste stället vid Djurgårdsgatan. När köpmännen Samuel, Peter och Carl Bagge i en nu nämnd ordning ägde stället på 1700-talet, då det benämndes Hviloplatsen, enligt jordeboken var det en ganska aktningsbjudande domän, vars gränser gick upp mot kyrkogården och därutanför i söder, mot Allmänna vägen i norr och mot Banängarna eller nuvarande Bangatan i öster. Egendomen kallades sedemera Oljekvarnen, förmodligen härlett ur det oljeslageri, som fanns här i slutet av 1700-talet, samt det stampverk med vattenkvarn, vilket ännu så sent som på 1830-talet drevs av de konstgjorda vattenfallen i den förenämnda Djurgårdsbäcken. I mitten av 1800-talet omfattade egendomen en areal av över trettio tunnland. Nu är gränserna ganska snäva. I början av 1890-talet utgjorde den 168000m2, men har senare, dels för Slottskogens utvidgning, dels för enskilt byggande avsöndrats bortåt 70000m2 åker och utmark.
Herrgårdsbyggnaden från Baggarnas tid brann ner i 1800-talets början och 1823 uppfördes den nuvarande huvudbyggnaden, förmodligen av dåvarande ägaren, kapten J.G Hollstein.

Utan tvivel var Oljekvarnens tid under den rika och ansedda köpmansfamiljen Bagges tid den mest lysande. Från den förskrivna sig dess mest glänsande minnen. Då trängdes i salarna därute allt vad Göteborg hade förnämnt, rikt och skönt i sociteten, ty kommerserådet Bagge var en köpmansaristokrat av rang. Baggarna, far och söner, drevo köpenskap med varjehanda, men hade i första rummet tjänt sig rika på det stora sillfisket i mitten och slutet av 1700-talet samt på varvsrörelsen.

Carl Bagge drev oljeslageriet på denna sin egendom, tegelbruk, cattunstryckeri på Gårda samt mälteri på gamla tegelbruket. Samtidigt eller närmare bestämt 1796, kom glasbruket vid Klippan under hans ledning och utvecklades på ett högst aktningsvärt sätt genom om- och nybyggnader. Denne magnefike herre förde naturligtvis stort hus såväl på Oljekvarn som inne i staden vid Södra Hmangatan 5, där han 1814 uppförde det stenhus, som sedermera ägdes av Bagges måg kommerserådet James Dickson och sedan av grosshandlare Herman Kunze.

Oljekvarn hade en entré till den vidsträckta trädgården som öppnade sig i hörnet av Allmänna vägen mitt emot prosten Lindsgogs gamla boställe. Stenpelare eller gallergrindar utmärkte naturligtvis ställets karaktär av herregård. Därinne under trädens kronor ledde sandade gångar runt grupperna av bärbuskar och konstgjorda dammar, i vilka feta rudor enligt sägnen summo omkring och trivdes gott. De väl ansade rabatterna lyste med hela den svenska florans brokiga färger och naturligtvis saknades inte den väldiga reflexkulan av glas på sin pelare mitt i trädgården och inte heller solvisaren på planen framför huvudbyggnaden.

Vad denna beträffar var den naturligtvis inredd med all den komfort som ett rikt hus krävde. Och kommerserådet och vasariddaren Carl Bagge var en rik man och hans ställning i samhället fordrade det. Han tillhörde en av de inflytelserikaste och mest ansedda släktgrupperna, den Beckmanska, vars huvudmn segelsömmarsonen Hans Jacob Beckman, död 1815, tjänat mycket pengar och ägde Överås egendom. Beckmännen liksom Baggarne hade tjänt sig upp och kommerserådet Carl Bagge var gift med en av Beckmans döttrar. Därigenom kom Bagge i svågerslag med den framstående grosshandlaren Laurent Tarras, den energiske David Carnegie och den högvälborne överstekammarherren friherre Hamilton, vilka alla gift sig med Beckmans vackra döttrar.
De män, vilka oftast rörde sig därute i familjekretsen på den Baggeska egendomen voro, utom de ovannämnde släktingarna, John Hall d.ä, Greve Axel Pontus von Rosen, Herrerne Bratt, Virgin, Bilow, Backman, köpmännen Wohlfart, Otterdahl, Lamberg, Tranchell, Busck och Coopman. Även den franska konungafamiljen var på besök under sin landsflykt.

Vid en detaljrikt beskriven middag besöktes Oljekvarn av bl.a Jean Moreau – en av Europas mest berömda generaler. Han var bl.a den store Napoleons handgångne män.
Oljekvarn befanns i Baggeska familjens ägo ända till 1818, då Carl Bagge dog. Och alltjämt fördes ett lysande hus däruppe. I den gamla trädgården kan man ännu se det med en massiv täljstensskiva försedda bord, vid vilket flera furstliga personer dinerat och spérat. Av sådana nämner traditionen hertigen av Angouléme, greven av Provence – sedemera kung Ludvig XVIII av Frankrike samt greven av Artois – sedemera frans kung under namnet Carl X.

Från Bagges övergick Oljekvarn 1820 till kapten J.G Hollstein. Därefter såldes egendomen till Dorotea Opperman 1821. Året därpå kom Oljekvarn åter i Hollsteins ägo, och förblev där till 1839. Därefter hade Oljekvarn en rad olika ägare bl.a Ambrosius landgren, Beate Wennerberg, Laura Wennerberg och J.N Söderling. Numera är en del av Oljekvarn ägor förklarade som kulturreservat.

Parkens nuvarande namn lär syfta på Johan Nicolaus Söderling som skänkte en annan del av egendomen, Söderlingska ängen, till staden. Där ligger nu Majvallen.

Parken skapades år 1941 och nyinvigdes år 2003 efter en tids upprustning. Projektet att ta plaskdammen i bruk har inte genomförts. Bredvid parken, i ett landshövdingehus på Allmänna vägen, ligger Zenit kafé som har en uteservering i parken om somrarna.


Källmaterial:
Boken ”Det gamla Göteborg” utav C.R.A. Fredberg, del 1.